The Open Champion


Henrik Stenson er spilleren alle snakker om. The Open Champion, vinner av race to dubai og player of the year i Europa. For ikke å glemme sølvmedaljen fra ol i Rio. Her forteller han om seieren på Troon, om oppmerksomheten og populariteten. Om sin far og om at han skal spille på senior-touren når han når den rette alderen.

Nei, han er ikke lei av den massive oppmerk- somheten fra media og alle andre som gjerne vil ha en prat med verdens for øyeblikket mest populære golfspiller. Sammen med sin midlertidige ledsager, the Claret Jug, reiser han land og strand rundt for å fortelle. Stiller opp til selfies sammen med helt ukjente mennesker, og han gjør det med et smil, som ser ut til å være genuint ærlig.

– Har man hele livet drømt om å vinne en major og framfor alt the Open Championship, så bør man være tilfreds med livet og det som skjer, mener Henrik. Og da bidrar jeg gjerne med et smil.

Selv var han tolv år da han svingte en golfkølle første gang på Gullbringa G&CC utenfor Göteborg. Ingen i familien spilte golf. Pappa Ingemar var i og for seg en dyktig håndballspiller, men golf var en ukjent sport for ham. Både far og mor Stenson betydde naturligvis mye for den tidlige karrieren. De la grunnlaget for og skapte forutsetninger for den sta og iherdige tolvåringen.

– Det var aldri snakk om å pushe meg til resultater, derimot fikk jeg klare og tydelige regler for hva som gjaldt hvis man valgte å bli med i leken. Jeg husker veldig godt min første konkurranse, 36-hull. På første runde hadde jeg 116 slag og kom fort ned på jorden.

Jeg husker at jeg begynte å gråte og ville bryte. Pappa stod helt fast på at man ikke bryter bare fordi det går dårlig. Og slik ble det.

 

Andra varvet var bättre; 115 slag!

Och kanske var just den lilla framgången och medvetenheten som blev det allra första kapitlet i framgångssagan Henrik Stenson. Att kunna lite bättre trots motvinden. Att bita ihop när det smärtar som allra värst. Nu står han på egna stabila ben och klarar sig utan den omedelbara supporten från farsgubben. Ja det finns till och med ett tillfälle då Ingemar Stensons eget golfspel gått före sonens bärgande av sportens mest årtråvärda skalp.

– Hahha! Ja den där söndagen i juli förra året spelade han sin årliga 36-håls tävling med sitt gubbgäng på hemmaklubben. Inte ens det faktum att jag gick i ledarbollen i the Open kunde få honom att ändra sig! Han lär ha kommit in i klubbhuset lagom till de fem sista hålen, det var ju så att säga där det avgjordes, skrattar Henrik.

Kanske var det också ett sätt att hantera sin nervositet. Vi som är föräldrar behöver inte tänka allt för länge för att förstå vilket kaos som dessa sista 18 hål på Troon skulle skapa om det var vår egen son som stod inför samma uppgift. För Ingemar Stenson var det kanske en lisa för själen att detronisera nervositeten med hjälp av egna treputtar och dubbel­bogies.

För den som inte vet, ligger Troon på Skottlands västkust, granne med en annan golfbana, det rör sig om ett par hundra meter bara, Prestwick. Här spelades 1860 the Open Championship för första gången. Den gången med åtta deltagande spelare. Vid den tiden var första priset ett läderbälte med ett ståtligt silverspänne. Men sedan Young Tom Morris, son till Old Tom Morris, vunnit tre raka vinster fick han behålla bältet och därmed behövdes en ny trofé. 1872 blev the Claret Jug det yttersta beviset på mästarens status.

Etthundratrettiotre gånger senare går Phil Mickelson och Henrik Stenson ut i ledarboll. Förmiddagsbrisen har mojnat en smula. Solen gör återkommande försök att tränga igenom molntäcket. Henrik Stenson leder med ett slag. Hur håller han tankarna isär?

 

– Självklart är det något speciellt att gå i ledarboll sista dagen. Men jag hade slutat redan tredje varvet på ett sätt som gav mig självförtroende. Vi brottades om vem skulle leda. Viktigt, för att ta position inför sista varvet. Nyckelläget var på 14:e. Jag var två efter. Hade jag släppt ytterligare slag där hade det nog varit över. Men när solen hade gått ned över Firth of Clyde hade jag tagit in tre slag på honom och hade en liten marginal.

Möjligen kan man rent sentimentalt konstatera att någon förtjänar att vinna en major. Den krassa verklig­heten en är en annan. Den verkligheten betyder att man vinner, man spelar sig till en seger. Uthållighet, såväl fysiskt som mentalt, teknik, rutin, mod, strategi och lite lite flyt. Kampen mellan Henrik och Phil innehöll samtliga ingredienser som krävs för att skapa den riktigt stora underhåll­ningen. Ingenting saknades. Absolut ingenting! Att sänka puttar är onekligen stor underhållning. Det sägs att om man ska vinna en major måste man sänka ett par, tre puttar de sista fem hålen. Så det är väl lika bra att återvända till det 14:e hålet.

– På söndagen är vi lika när vi kommer upp på den 14:e greenen. Jag har en bra linje på min sexmeters putt. Det slår mig att jag nog inte kommer att få så många bra lägen som detta på de sista hålen. Så jag rullar i den för min birdie. Men vet mycket väl vem jag har att göra med. Det borde inte ha bekommit Phil så värst mycket. Ett före och fyra och gå, är en bräcklig ledning när man möter Phil Mickelson, konstaterar Henrik.

På vägen till 15:e tee promenerar två till synes ganska avspända spelare. Hela vägen genom publikhavet möter både Phil och Henrik åskådares utsträckta händer. High Fives, och man får en känsla av att publiken skänker dem både energi och en smula behövlig avkoppling. Och naturligtvis inspiration. Det behövs, den egna andningen anfäktas nu när hålen blir allt färre. Henrik berättar för mig att han kände att det här var en dag då stjärnorna stod rätt. Att studsarna var vänliga och att det mesta kändes bra. Han blev heller inte så värst bekymrad över sättet han inledde sista varvet på, treputten på ettan. Inte ens Phil Mickelson, en av de senaste tjugo årens bästa golfspelare i världen skulle rå på honom idag – trots att amerikanen spelade sin livs golf.

– När jag häller i femtonmetersputten på 15:e knyter jag inte bara näven.

Maken till adrenalinrusch har jag aldrig varit med om. Det var nog det mest uppjagade jag varit.


Samtidigt ser jag för första gången att Phil är en aning skakad. Han var i alla fall väldigt tyst när vi kommer upp på 16:tee. För egen del gällde det att coola ner sig, samla sig för par-femman som väntar. Men jag leder nu med två.

Så kommer det där oförklarliga andraslaget. En hookad spoon till vänster i ruffen. Phil är på green med en mycket god chans till eagle. Men inte ens här, när vi tror att Henrik börjar svikta. När allvaret med stort A pockar på uppmärksamhet, inte ens nu bekommer det Henrik ett enda dugg. Från ruffen skickar han upp bollen till en dryg meter från hål. Phils eagleputt stannar på ett obegripligt sätt någon millimeter från hålkanten. Henrik andas ut och kastar en lättad blick mot sin motståndare. Ingen regissör i världen hade bättre kunna mejsla fram detta osannolika drama.

– På 17:e slår jag en av karriärens bästa järnfyror upp till dryga två meter från hålet. Phil ligger till vänster i svackan. Birdie här och det hade i praktiken varit klart, men jag missar och Phil sänker en sjumeters för delning. Det är en avgrundsdjup skillnad mellan att leda med tre istället för två och jag räknade med att han skulle göra birdie på sista. Det var långt ifrån klart.

Henrik menar att han egentligen alltid har försökt slå bollen ganska rakt, möjligen en svag draw. De nya bolltyperna gör att skruven blir begränsad, han gillar det.

På sista tee blåser det svagt från vänster och bunkern till höger bör inte ligga inom räckhåll för hans spoon. Han siktar en aning till vänster. Perfektionisten Stenson får till det som måste betraktas som det ultimata, om man nu ska missa. Han trycker nämligen sin spoon något till höger. Han är uppumpad. Bollen tar mark ett trettiotal meter just innan bunkern. Den stannar två decimeter kort.

På tee är Henrik Stenson övertygad om att hans nästa slag blir ett bunkerslag. Vi andra är klara över att det ska mycket till nu om Henrik Stenson inte kommer att vinna. Hans birdie på sista hålet betyder inte bara att han vinner en formidabel seger. Det är också historiens lägsta segerresultat.

Marginalen till trean i tävlingen är enorm; fjorton slag! Bakom dessa två spelare i begynnande medelålder, Henrik 40, och Phil 46, befinner sig ett koppel av unga hungriga spelare som var totalt chanslösa. Och då ska man också ha i minnet att dagens unga spelare är mycket bättre förberedda än vad fallet var när Henrik slog igenom.

– Ja med tanke på all den nya teknologiska utrustning som finns, så har de unga spelarna det betydligt bättre förspänt än vad vi hade. Så mitt rekord när det gäller den lägsta vinnarscoren kanske slås redan i år eller så står det sig i femtio år till, säger Henrik.

Som alla perfektionister drivs han av att göra saker bättre. Han får en kick av att kunna utföra det som han tränat på om och om igen. Han lämnar inget åt slumpen och har svårt att slå sig till ro och vara nöjd.

– Det är ju den drivkraften som fått mig hit, säger han, och självklart kommer jag att göra allt för att vinna igen. Och jag lägger naturligtvis det mesta av mitt krut på att vara i form till de största tävlingarna. Allt annat vore fel.

Om knappt tio år fyller Henrik Stenson 50. Men innan dess har troligen golfkarriären avslutats. Något spel på Senior Tour eller Champions Tour blir det inte.

– Nej det finns så mycket annat man kan göra än att spela golf.