Trygghet är att slica och hooka

Lek med tanken att spela 18 hål med en enda klubba i bagen. Vilken skulle du välja? För Bubba Watson är svaret enkelt. Han väljer alla. Från putter till driver. Alla klubborna, men bara en åt gången. Det är så han gärna tränar.

Bubba Watson är en av de mest spektakulära golfspelarna i världen. Med sin spelstil; till synes totalt orädd och sin enastående förmåga att skruva bollen runt träd, vattendrag, kameratorn och publik, you name it, har han uppnått kultstatus. Ingen har heller undgått den rosa drivern. Eller när han uppmanar publiken att ge honom ljudligt stöd under hans utslag från första tee. Inga tystnadsskyltar där inte.

Rebell? Njae knappast, pikén är knäppt i halsen. Prydligt och ordentligt. Hans förmåga att skicka iväg bollen långt, långt, ja faktiskt ännu längre än så, är oomtvistad. Och när de flesta bygger på sig mer och mer muskler, verkar det nästan som om Bubba gör precis tvärtom. Fysionomin skrämmer inte vid en första anblick. Hans långa armar är närmast att beteckna som smala. Bringan ger heller inte sken av att vara atletiskt uppumpad.

Att han trots det slår bollen så långt, ligger i hastigheten och vidden av svingen. I svingrörelsen får han med sig allt samtidigt. Inga onödiga muskler i vägen. Bubba är helt självlärd. Har aldrig tagit en enda lektion. Han har gått sin egen väg och började tidigt. När han var sex år gammal fick han en järnklubba av sin pappa. En klubba för vänsterspelare och på den vägen är det.

– Jag fantiserade att jag spelade stora tävlingar. Jag ville vara Payne Stewart. Min fantasibana var trädgården runt vårt hus. Än gick jag medsols, än motsols. Jag lärde mig att skruva bollen till höger om jag gick medsols och tvärtom på andra hållet.

– Jag slog höga hookar och låga slicar. Över träden, under träden. Tidigt lärde jag mig alla nio slagen i golf. Kunde man skruva en plastboll, så kunde man göra det samma med en riktig golfboll, berättar Bubba och får det att låta hur enkelt som helst.

I stället för att göra läxor slog han sina plastbollar runt huset. Samma sak dagarna i ända. Så kom den där dagen som han länge drömt om i sin ensamhet i trädgården. 1986, åtta år gammal vann han sin första tävling. Han gjorde åtta birdies, tio par och distanserade närmaste motspelare med 42 slag. Kanske var det då han förstod att han en dag kunde bli en vinnare i de riktigt stora sammanhangen. Hur som helst var det nu som han började spela med Ping-klubbor. Det har han gjort sedan dess, i över trettio år.

– Fast då fick jag inte betalt för att använda deras utrustning, berättar han nästan förtroligt för mig.

Han växte upp under knappa omständigheter. Hans mamma jobbade extra för att kunna ge sonen möjlighet att utvecklas. Men trots familjens begränsade ekonomiska resurser var det inte pengarna som drev hans drömmar.

– Nej för mig var det helt enkelt viljan att vinna. Det handlade om stolthet. Att jag skulle vinna. Just jag och bara jag! 

Men är det inte roligare om man får dela glädjen med någon?

– Så är det kanske för några men inte för mig. Som grabb var jag en mycket dålig lagspelare. I basketlaget ville jag hela tiden ha bollen. Det var jag som skulle avgöra. Mina kamrater gillade inte det riktigt. I golfen kunde jag utveckla min individuella talang. Här passade jag bättre in.

– Jag kom snabbt underfund med att när jag förlorade var det på grund av mig och när jag vann, var det tack vare mig.


– Och handen på hjärtat; du förlorar fler gånger än du vinner. Det betyder att du får större erfarenhet av att förlora, du lär dig hantera motgångar. Det tror jag är en mycket viktig erfarenhet, säger Bubba Watson med ett drag av ödmjukhet.

– Men när jag vann hade jag bevisat att jag kunde besegra duktiga motståndare och därefter gick jag vidare till nästa nivå. Viljan att hela tiden bli bättre – det är den som driver mig, fortfarande. Det är just det sport handlar om!

Bubba Watson har fram till idag vunnit nio gånger i de riktigt stora sammanhangen. De två Masters-triumferna 2012 och 2014 är självfallet de största. Fem av de nio segrarna har han vunnit efter särspel. Varför har det blivit så?

– Det är klart att jag hellre vinner direkt efter det 72:a hålet. Dock är vetskapen om att jag inte kan bli sämre än tvåa men samtidigt också stå som segrare oerhört inspirerande och väcker fightern inom mig. En fighter som hellre möter en motståndare face-to-face. I en sådan kamp kan du hela tiden hålla koll på vad din motståndare gör. Tvinga dig själv till att ge ditt yttersta. Aldrig fega. På så sätt skickar du också signaler till motståndaren att jag kommer att bli svår att tas med. I synnerhet när du kanske ligger illa till och i nästa moment reder ut de problemen.

– Jag känner faktiskt större trygghet i de situationerna än om jag går i en tvåboll i ett stort startfält och inte har koll på vad de övriga spelarna i fältet håller på med.

Hittar då den strängt religiöse Bubba Watson trygghet i sin gudstro?

– Gud struntar i om jag skjuter 63 eller 79. Men han ser till att jag håller kontrollen över mig och mina känslor. Bli arg, javisst, men var kontrollerad i ditt uppförande. 

– Dessutom har han lärt mig att älska människor, utgå ifrån att vi är goda varelser och att vi älskar varandra. 

Ska man vara lite elak och ifrågasättande kan man ju undra vilka former godheten tar sig i samband med Ryder Cup-dusterna, framför allt på amerikansk mark, dristar jag mig att påpeka. 

– Det är en amerikansk inställning att vi kämpar och peppar varandra till sista droppen. Det är likadant i alla sporter i USA. Vad publiken inte tycks uppfatta eller begripa är att vi verkligen älskar och respekterar varandra för de sportsmän vi alla är. Det är mig fullständigt fjärran att hata en motståndare, säger Bubba med eftertryck.

– Ordet hat är för övrigt bannlyst i vårt hem. Däremot får jag inte sällan bannor av min son för att jag säger att jag hatar att förlora. Man lär sig mycket av sina barn.

Söndagen den 8 april 2012. Den fjärde och sista dagen på Augusta National och US Masters. Det skulle ganska snabbt bli en tät fight mellan Bubba och Oosthuizen, sedan sydafrikanen bland annat gjort albatross på det andra hålet. Efter Amen Corner, där Bubba gjorde fyra raka birdies är de två helt lika. Särspelet som följer kommer att innehålla ett av golfhistoriens mest spektakulära slag. Delning på första särspelshålet följs av två skakiga drivar på det andra. Båda ligger till höger. Längst till höger långt inne i skogen, ligger Bubba. 

– Faktum är att det mesta talade för mig. Bollen låg bra på tallbarren. Där fanns en lucka mellan trädstammarna. Den lilla vind som fanns var gynnsam. Adrenalinet pumpade. Och, Oosthuizens andra slag stannade kort om green och jag visste hur svårt hans tredjeslag skulle bli. Jag resonerade så rationellt jag bara kunde. 

– Par skulle garantera mig fortsatt spel. Allt detta gjorde mig faktiskt ganska trygg, kanske inte helt lugn, det handlade ju trots allt om att vinna the Masters.

På något vis blir det som följde en signatur för Bubba Watson. Djärvheten. Modet. Det frejdiga utförandet. Ett slag som han hookar genom luckan bland trädstammarna. Bollen flyger nästan 90 grader till höger när den kommer ut ur skogen. Publiken vrålar ut sin glädje och beundran. Bubba banar sig väg genom publikhavet. Kommer ut på fairway och frågar sin caddie: 

– Var? Var? Var är bollen?

– Vid flaggan, svarar caddien.

När klubbhuvudet träffade bollen säger han att han inte hade en ingen aning om vart den tagit vägen. Kanske är det verkligen så, men fan vet – han visste nog vad han gjorde den där söndagen inne bland tallarna. Jag är rätt övertygad om att han hade kunnat slå det slaget närsomhelst med samma resultat. Bubba håller faktiskt med.

– Ja även om det inte ser ut så, när jag skruvar bollarna, så är det faktiskt mitt sätt att spela säkert. Jag tar egentligen mindre risker genom det sättet att slå bollen. Men det här tillfället innehöll ju så många nervkittlande ingredienser, så helt säker kunde jag inte vara.

Tre meter och två puttar senare bryter ett emotionellt kaos ut hos Bubba Watson.

– Jag ser min mamma, tänker på min avlidna pappa. Själv hade jag just blivit pappa. En ganska segdragen adoption av sonen Caleb blev klar, bara tre dagar före tävlingen och det förstärkte känslostormen. Mina kompisar Rickie Fowler, Ben Crane och Aaron Baddeley, alla var på plats. 

– Drömmen blev verklighet, men du kan ändå aldrig i din drömvärld föreställa dig hur det blir i verkligheten. Alla de känslor som den här segern väcker inombords.


Det är liksom inte bara att hänga på sig den Gröna Kavajen höja bucklan och se glad ut. Det är så ofantligt mycket mer än så. Något som jag aldrig kunnat förbereda mig på, berättar Bubba och får en liten tår i ögonvrån.

Eftersom Bubba är helt självlärd är det känslan som lagt grunden för hans färdigheter. Det betyder att han har sett till att utrustningen anpassats efter det sätt som han svingar och slår bollen. Hans grepp på drivern är extra tjockt, ja till och med tjockare nedtill än högst upp. Alltså helt mot det traditionella greppets utseende. Det medför att han redan vid adresseringen har sitt klubbhuvud vidöppet, samtidigt som han kan hålla sina handleder i schack.

På tal om tjocka grepp. När de flesta toppspelare idag går över till tjocka puttergrepp, gör Bubba tvärtom. Han tycker att han känner bättre flow i ett tunt puttergrepp. För Ping kunde den där aprilsöndagen 2012 inte slutat bättre. Seger för Bubba Watson och en andra plats för Louis Oosthuizen. Två stjärnor som varit trogna klubbtillverkaren under väldigt lång tid. Det finns fler, Lee Westwood och Miguel Angel Jimenez är andra världsspelare som spelat Ping i evigheter. Det måste finnas något i företaget som stärker spelarnas lojalitet.

– Onekligen finns det en styrka i att det är familjeägt. Det finns en ärlighet, uppriktighet och noggrannhet. Strävan efter att göra den perfekta golfklubban, till exempel. Och även om jag inte direkt medverkar i utvecklingen av nya klubbor så är jag den förste som testar ny utrustning. Och företaget lyssnar på mina reflektioner. De vet att jag kan slå vilka slag som helst med en golfklubba, skrattar Bubba. 

– De behandlar mig som en familje-medlem. De känner till min enkla men kärleksfyllda barndom. Min gudstro! Trots det passar jag egentligen inte in i familjen, tillägger han minst sagt överraskande.

– Nej ta deras logotype till exempel. Svart och vit. Det är det jag minst av allt är. Jag gillar grälla färger.

– De tillverkar klubbor som ska gå rakt. Slår jag rakt? Nope, ja jag kan slå rakt, men tycker att det är bättre att skruva bollen. Men likväl känner vi mycket för varandra. Och det är just detta ömsesidiga förtroende som jag gillar – trots eller tack vare olikheterna. Öppenheten inför individuella egenheter, det tilltalar mig verkligen. 

Och så den rosafärgade drivern. 

– Skaftet till att börja med var bara en rolig grej. Jag gillar som sagt grälla färger. Men sedan talade jag med John Solheim, chefen och ägaren till Ping, om att göra den rosa drivern till en välgörenhetsgrej. Vi har sålt tiotusen rosa drivers och intäkterna, hittills 1,5 miljoner dollar, går till bland annat två barnsjukhus, ett i Arizona och ett i Florida. Det är viktigt att vi som idrottsmän är med i den typen av projekt. Att vi ger tillbaka något av det som vi själva fick när vi en gång startade och spelade i sponsrade ungdomstävlingar.

Off season, sent om hösten, vinter och tidig vår spelar mina kamrater och jag gärna med halvt set. Jämna datum enbart jämna klubbor i bagen, och så byter vi vid udda datum. Vi gör det just för att hitta nya slag och att trots tilltagande ålder fortfarande försöka utvecklas. Bubba ler när jag berättar. Hans version av den tränings-metoden är att enbart ha en klubba i bagen och spela 18 hål med den.

– Jag är ingen kille som nöter bollar på rangen. Där hittar jag inga utmaningar. Nej, ut på banan det är självfallet det bästa sättet. Förr eller senare kommer jag att ställas inför olika möjligheter där ute. Då känns det extra tryggt att veta att jag kan slå det slaget även med en klubba som jag normalt sett inte hade valt. Det handlar inte enbart om att hitta tekniker för hur du ska slå det ena eller andra slaget. Det handlar också väldigt mycket om course management.

– Alltså att hantera spelet. Det räcker inte med att enbart ha en eller två möjligheter. Du ska ha betydligt fler än så, och där tror jag att det här sättet att träna hjälper, inte bara scratchspelare, en tjugohandikappare har lika mycket glädje av det. Så ut och träna med enbart en klubba, säger Bubba. Som så här långt på 18 hål presterat ett under par – med enbart en järnsjua i bagen. 

Elementärt min käre Watson.