Golfens psykologer – så funkar caddieyrket

Det handlar om så mycket mer än att bara bära klubborna.
Vi har pratat med Golfstore-pron, den tidigare tourcaddien Magnus Andersson, och djupdykt i caddiens egentliga roll.
– Det är lite som att vara psykolog, säger han.

När vi talas vid är Magnus Andersson hemma. Han klurar. Rangen på Växjö GK ska nämligen byggas om, och han vill få den så lik golf ute på banan som möjligt. Träna som du spelar. Det är ju så hans adepter blir bättre.
– Det är bra att ha en typ av önskelista inför framtiden; hur en träningsanläggning skulle kunna se ut, så jag sitter och spånar litegrann kring det.

Drömmen vore att ha en drivingrange med olika mål att sikta på, och ett sådant där avancerat puttningsgolv där jag kan reglera ytan via mobiltelefonen och återskapa puttar som en dag kan vänta ambitiösa amatörer ute på touren. Det går exempelvis att återskapa puttar som en dag kan vänta ambitiösa juniorer ute på touren.
– Du kan återskapa Jack Nicklaus putt på 17:e när han vann Masters 1986 eller Seve Ballesteros på 18:e när han vann The Open på St Andrews, berättar Magnus exalterat.

Att det går att skapa allt bättre förutsättningar för golfträning är positivt, men fortfarande består golfträning i stor utsträckning av att slå likartade slag på drivingrange, vilket inte alls påminner om vad som sedan väntar ute på banan.
– En hel del påverkas faktiskt av avtalsformen mellan klubb och tränare, och om man är anställd eller inte. Jag har haft förmånen att vara anställd under ett antal år, och då kan jag sprida ut verksamheten året runt, och på så vis periodisera och skapa utveckling. Vintern är exempelvis perfekt för att jobba med teknik eftersom vi inte ska ut och prestera ett resultat på golfbanan.
– Men på golfklubbar där avtalsformen ser annorlunda ut gör det att träningen kanske börjar först i april. Då måste kanske juniorerna träna teknik under säsongen, vilket kan leda till en konflikt som gör det svårt att prestera bra resultat ute på banan.

Just det där med att prestera ute på banan är det faktiska ursprunget till vår konversation. Sveriges nya storstjärna Ludvig Åberg har trots stora framgångar valt att byta caddie. Det har fått mig att fundera över vad som faktiskt är caddiens roll.

Ute på touren är alla duktiga på att slå en golfboll, men de är mer eller mindre mogna att ta kloka beslut.

Magnus Andersson å sin sida har burit bagen åt några av Sveriges främsta, och driver en caddieutbildning i PGA of Sweden’s regi.
Om någon har svaret på min fråga så är det han.
– Caddiejobbet handlar om att hjälpa sin spelare att prestera så bra som möjligt i en tävlingssituation. Dagarna inför tävling handlar det om att förbereda sig så bra som möjligt och skapa förutsättningar för att prestera, säger han och fortsätter:
– Väldigt mycket kretsar sedan kring den mentala delen. Ute på touren är alla duktiga på att slå en golfboll, men de är mer eller mindre mogna att ta kloka beslut.
– Ser vi till Ludvig så är mognaden han visar upp, tryggheten han har och vetskapen om sina egna styrkor väldigt imponerande, men kanske framförallt hur han förhåller sig till dem och spelar utifrån dessa parametrar. Det påminner litegrann om Tiger Woods när han kom ut på touren.
– Det var många som tyckte “Tiger är ung, och det kan vara lite valpigt”, men han var mogen mentalt. Det handlar om att ha en förståelse för sin egen kapacitet, utan att bry sig om vad andra spelare gör och hur de spelar.

Ett av Magnus främsta caddieminnen utspelade sig 1996. Han hade tagit sabbatsår från tränarjobbet för att lära sig mer om livet ute på touren. I Scottish Open skulle han bära Mats Hallbergs bag, och nu hade han precis flugit från förra veckans tävling utanför Dublin och landat i Prestwick på den skotska västkusten.
– Jag hade spelat golf sedan 1979 men hade aldrig varit i Skottland, berättar han.
– Vi gick från flygplatsen till tågstationen och insåg när vi stod på perrongen att “men här ligger ju Prestwick Golf Club, där de första Open spelades”. Sedan passerade vi Troon och kom upp till Carnoustie där ju Ben Hogan vann 1953. Mats och jag gick ut på banan och diskuterade Ben Hogans strategier. Det var så klart mycket golfhistoria och golfnörderi.
– Men det starkaste minnet var kanske att Mats blivit lottad att slå ut först i hela tävlingen, och när vi stod på ettans tee och Ivor Robson slog på mikrofonen för att hälsa välkomna till Scottish Open och introducerade Mats… då grät jag.

Det skulle dock visa sig vara långt ifrån veckans sista tårar.
– När det var prisutdelning och säckpipebandet kom över bron på 18:e då stod jag utanför klubbhuset och lipade igen.
Mats Hallberg hade kommit trea i tävlingen vilket gjorde att de kvalade in till The Open på Royal Lytham & St Annes. Och det är en berättelse i sig.

Under veckan på Carnoustie hade Mats varit väldigt tydlig med att han inte ville veta hur han låg till på ledartavlan. Fokus skulle vara på processen och att slå bra golfslag, vilket var ord som Magnus tog på allvar.
När Mats på finaldagen gjorde birdie på 14:e stod en jättelik ledartavla placerad tätt intill green, Magnus såg att de var i delad ledning och skyndade till sin spelare för att lägga armen om honom och styra kosan mot nästa tee. Mats fick inte se!
– Helt plötsligt kom det en golfbil med fotografer, och när han sedan puttade på 16 satt där 30 fotografer med teleobjektiv och plåtade. Då kallade Mats över mig och sa “det går nog ganska bra nu, annars hade inte de suttit där?”
– Jag svarade “det är möjligt, men koncentrera dig du på linjen och farten nu så tar vi det där ifrån”. Ledartavlan var en sak, men mitt jobb då handlade om att hjälpa honom att fokusera på rätt saker.

När Mats rullade i dagens sista putt kramade Magnus om sin arbetsgivare och vän; “det är klart, vi är inne i The Open!”

1996 var en höst som i mångt och mycket tillbringades tillsammans med Patrik Sjöland. Mot slutet av säsongen hade Sjöland gått skilda vägar med sin caddie, och eftersom Magnus tränat Patrik under säsongerna 1994 och 1995 var det naturligt för honom att fråga om inte Magnus ville bära bagen under årets sista tre tävlingar; Dunhill Cup på St Andrews, Volvo Masters på Valderrama och World Cup nere i Sydafrika.
– Vilka ställen! Det var inget svårt val för mig… Att gå caddie på St Andrews var fantastiskt häftigt. Och dessutom fick vi möta Steve Stricker, som var otroligt imponerande att se.

Vad lärde du dig som caddie under alla de här utflykterna?
– Att den viktigaste uppgiften är att hålla spelaren på ett bra ställe mentalt, att kunna uppmuntra och heja på, och att läsa av situationen och spelaren.
– Ofta har spelarna ett team med coacher, men caddien är den person som tillbringar allra mest tid med spelaren. Med det sagt är det viktiga att kunna vara med och påverka någon annans tillstånd.
– Sedan gäller det att vara förberedd, att ha ordning på klubborna och banguiden. Det ska inte behövas någon onödig stress kring det. Jag brukar säga att “ett sandkorn är inte besvärligt förrän du har det i strumpan och ska gå tio mil. Till slut det blåsor på fötterna och så kan du inte längre gå.
– När jag har min caddiekurs så pratar vi väldigt mycket om att klargöra vilka förväntningar spelaren har på dig, och vad han eller hon vill att du ska göra. Men det handlar också om så basala grejer som vilken ordning det ska vara i bagen. En del spelare struntar i det, medan andra vill ha klubborna i exakt rätt fack.
– Det går väldigt snabbt att skapa en irritation som gör att spelaren inte är i rätt tillstånd för att slå ett slag.

Någon som ofta känner spelaren väldigt väl är ju föräldrarna, hur ser du på föräldrar som drar på sig caddievästen?
– De har följt sina barn som individer i hela barnets liv, och vet ofta hur barnen reagerar på olika saker. Sedan finns det fall där de går in och gör för mycket, och reagerar med känslor som en professionell caddie kanske inte hade gjort.
– Jag minns när jag var junior och pappa gick caddie. Han satte ofta klubborna på fel ställe och jag kunde bli oerhört irriterad över det. Men egentligen kom ju irritationen från att jag var stressad över tävlingssituationen och rädd för att misslyckas. Då sökte jag något utanför mig själv att skylla på, hos en person som jag visste ändå skulle finnas där förutsättningslöst, oavsett hur det gick.
– Det är inget jag är stolt över idag, men han var alltid där. Och det är klart att det skapar en trygghet att veta att man är accepterad alldeles oavsett hur det går.

När jag minns tillbaka på mitt eget tävlande så var det antingen jackpot eller total katastrof när mina föräldrar gick caddie åt mig.
– Vi kommer ihåg det vi lägger mycket känslor i. När det går bra så är det något euforiskt över det. När det har gått dåligt så är det jobbiga känslor att hantera, men de är starka och därför minns vi dem.
– Min pappa gick bort för ungefär ett år sedan, och nu när jag minns tillbaka så är det knappt att jag kommer ihåg vardagsgrejerna, medan jag minns de stora och fina ögonblicken väldigt väl. Mina barn och jag pratar väldigt ofta om hur vi åkte och firade pappas 80-årsdag på Gran Canaria, för det är så starka känslor. Vi kommer att minnas det i resten av våra liv.