Drömmen om Portrush – så är det att spela årets British Open-bana

Längst ut på Nordirlands karga kust, där vinden river tag i långa solblekta grässtrån och horisonten suddas ut i saltstänkta moln, ligger en bana som andas både historia och rå skönhet. Royal Portrush är inte bara ett test av din skicklighet – det är en duell mellan golfaren och naturen själv.
Martin Hardenberger har provat årets British Open-bana.

Vi befinner oss på en plats så avlägsen att den på många sätt känns som världens ände. Det har gått mer än tre timmar sedan vi packade bilen vid Dublins flygplats och satte kursen norrut.
Nu ändrar vi riktning och den smala kustvägen som för oss västerut, ringlar sig fram runt karga klippor. Sedan öppnar det upp sig, och där ligger den, utbredd som ett konstverk med sina enorma sanddyner. Från vägen kan vi se varenda ett av hålen där golfens äldsta och mest anrika tävling ska spelas denna sommar.

När jag får chansen att spela Dunluce Links, bara veckor innan The Open ska avgöras här, så känns det som att stiga rakt ut på den största av scener. De blå läktarna pryds med ett porträtt av The Claret Jug och står som så många gånger förr redo för tusentals åskådare. Flaggorna fladdrar över fairways och varje hål viskar om dramatik. Här krävs mod, och gott om ödmjukhet – för uppgiften är allt annat än lätt.

Ett mästerverk i fjärran

Klubben grundades 1888 och banan lades ut av Old Tom Morris, men det var med Harry Colts renovering 1929 som Royal Portrush verkligen kom att klassas som ett mästerverk: fairways som flyter med landskapet, de djupa bunkrarna är strategiskt placerade och vyerna är i en liga för sig bland British Open-banorna.

De enorma avrinningsytorna skapar långa skuggor och gigantiska sanddyner ger tillsammans med den breda stranden Royal Portrush sin unikt bildsköna karaktär.

Det är en plats dit golfare vallfärdar, och en bana som på alla listor rankas bland de allra bästa i världen.

Calamity Corner – undvik katastrofen

Men trots detta fick Portrush vänta på sin plats i rampljuset. Först 1951 spelades The Open, efter år av lobbying och kompromisser, här. Logistik och politik höll sedan banan borta från The Open-rotationen i hela 68 år, tills R&A återvände 2019. Då krävde man uppgraderingar – och klubben levererade. Två nya hål ritades av Martin Ebert, bansträckningen förändrades och avslutningen förstärktes. Calamity Corner, ett av världens mest ikoniska par 3- hål har nu nummer 16.

Här står man, med vinden piskande från höger och en ravin som öppnar sig mot Atlanten, och har egentligen bara ett alternativ: träffa green eller notera en dubbelbogey i scorekortet. Många har fått sina drömmar krossade här, men den legendariske Bobby Locke hittade sin egen lösning – en avrinningsyta kort vänster om green. Under tävlingen 1951 lyckades han göra par härifrån vid samtliga fyra rundor – vilket gjort att platsen i folkmun kallas Locke’s Hollow.

I år är det blott tredje gången The Open spelas här. Och kanske bidrar auran av otillgänglighet till mystiken.

Och det är inte bara golfen som skapar intryck. Ruinerna av Dunluce Castle, som gett banan sitt namn, vakar från klippan intill femte hålet. Och bara några minuter bort väntar Giant’s Causeway – ett geologiskt under i form av hexagonala stenpelare, omgivna av myter om irländska jättar.

För mig blev upplevelsen något mer än bara golf. Det var att känna historiens tyngd i varje slag, att förstå Rory McIlroys tårar och Shane Lowrys vilda glädje. Det var att för en dag få stå på samma tee som hjältarna – och se om mitt spel står pall Atlantvinden.

LÄS MER: Efter oroligheterna – så blev Portrush en British Open-bana igen