Grant: “Så hanterar jag min hatklubba”

Det är full rulle i Linns och pojkvännen Pontus nya hem. Linn skrattar och konstaterar att medan hon spelar hem storkovan får Pontus ta hand om trädgårdsslitet. Eller ja, för att frigöra tid så att han också kan satsa på sin golf anläggs det för närvarande ett stort trädäck över en stor del av trädgården.
– Jag tror inte han riktigt gillar sin roll, skrattar hon.

Trots att de stora tävlingarna framför allt spelas i USA har Linn, i motsats till många av hennes konkurrenter, valt att ha sin bas hemma i Helsingborg.
– De flesta av människorna jag jobbar med finns här. Min svingtränare Steven Jeppesen, min fystränare och även den hjälp som förbundet bistår med. Hade jag inte bott här så hade antingen jag fått åka hit för att träffa dem eller så hade de fått åka till mig. Det hade blivit ännu mer resande.
– Men en stor anledning är också att det är här jag vill vara när jag är ledig. Många säger att det skulle vara mer effektivt och praktiskt att ha min bas i USA, men när jag är ledig vill jag verkligen känna att jag är ledig och att jag får tillbaka energin. Då är det inget som slår att få komma hem. Här får jag träffa alla jag vill träffa och är i en miljö som känns lugn och hemma för mig.

Självförtroendet avgörande

Mår du bra så spelar du bra. Så lyder Linns holistiska förhållningssätt till golfen. Work/life balance, kan vi också beskriva det som.
Det är också en balans som skapar tid för reflektion. De reflektionerna har i vinter bland annat handlat om utrustning, vilket resulterat i att hon bytt putter – två gånger om dessutom.
– Nu är jag tillbaka med min gamla putter igen, skrattar hon och fortsätter:
– Först bytte jag till en annan modell och gjorde även en hel del förändringar i min teknik, med både uppställning och hur jag höll i puttern.
– Det var väldigt kul. Jag såg det som ett nytt projekt och blev väldigt taggad. Det såg också väldigt bra ut i träning, men när vi efter ett tag började titta på siffror blev det uppenbart att det var en helt annan grej i skarpt läge. Statistiskt sett hade jag inte blivit bättre, utan kanske snarare sämre.
– Med min föregående putter hade jag ju jobbat upp ett självförtroende som nog vägde tyngre när jag stod inför de där viktiga puttarna, och gav mig en go känsla i kroppen.

Det var bara att byta tillbaka och lärdomen blev “if it’s not broken, don’t try to fix it”.
– Så är det med mycket annat med min utrustning också. Inför årets säsong har jag nya hybrider i bagen. Jag hade Ping G400, men de tillverkas inte längre så det var dags att hitta något nytt ifall mina skulle gå sönder.
Valet föll på de nya G440.
– De var väldigt lika mina gamla, och det är en vinst i sig. Nu är högsta punkten i bollflykten lite högre vilket gör att de stannar lite snabbare på green, vilket aldrig är fel.
Samma sak gäller trätrean.
– Det har alltid varit lite av min hatklubba.
Hatklubba! Har man det som proffs?
– Haha, jag slår den fortfarande bra och behöver den ibland på lite längre par femmor, för att kunna nå på två slag.
Men drar du dig för att slå den?
– Nej. Men när jag slår den så vet jag att min miss kanske finns där lite oftare, även om missen i regel är ganska okej. Den där tunna klacken dyker upp ibland. Det har alltid varit så för mig.
Vad ska man ha för förhållningssätt till sin hatklubba? Finns det något knep för att hantera den?
– För mig är det visuellt. Jag tycker mer om att slå en hybrid än en trätrea, och då handlar mycket om att försöka slå trätrean mer under träning och sedan även våga använda den mer i skarpt läge. Använder man den inte så är det ju inte värt att ha den i bagen.
– Sedan gäller det ju också att vara okej med att alla klubbor i bagen inte kan vara ens favorit, men att ändå hitta ett sätt att använda den på ett bra sätt. Kanske har man också något knep för just den klubban.
– För min del är det att verkligen våga slå ner i marken, och inte svinga trätrean lika svepande som en driver. Den typen av noteringar kan hjälpa för att få ut det bästa av klubban.

Ett spel som passar stortävlingarna

Mars har blivit april. Stortävlingarna närmar sig med stormsteg och Linn beskriver formen som god. Men det har blivit en del missade kvalgränser under vintern och våren.
– Det är inte så kul, men det ger utrymme till att fundera på ett sätt som man kanske inte gör under en helg då man tävlar.
Vad har du kommit fram till när du klurat?
– En sak är att acceptera att alla banor inte kan vara ens favoritbanor och att det finns ett mönster kring vilken typ av banor som brukar passa ens spel.
Hur ser ditt mönster ut?
– Det roliga är att de banor där jag spelar absolut bäst är de som påminner om var jag växte upp. De har kanske inte stenhårda greener och fairways kanske är lite mjukare. Jag slår ju bollen långt i luften jämfört med många andra och det gör att jag tjänar på när banorna spelas lite mjukare och längre.
– Men det handlar också om en känsla. Jag slår mer ner på bollen än många andra tjejer och så fort det då blir hårt i marken påverkar det känslan, kanske blir det till och med så att man måste svinga flackare och så blir det kompensationer på grund av det.

Linn är trygg med att just hennes mönster passar i de stora tävlingarna.
– Jag tänker att majorbanorna borde passa mig. Jag tycker om banor där det krävs tålamod och där man inte behöver göra 12 birdies per runda utan där det snarare handlar om att ta så lite skada som möjligt. Därför vet jag att de tävlingarna, så länge jag kommer in med rätt inställning, passar mig väldigt bra. För det är den typen av golf man måste spela där för att lyckas.

“Att hitta rätt inställning för att lyckas”

“Rätt inställning”. Händer det att du kommer till en tävling med “fel inställning”?
– Nej, men vissa tävlingar så har man inte energin som krävs för att hålla tålamodet. Det kan bero på vad som hänt i tidigare tävlingar eller helt andra omständigheter. Ibland känns det som en boxningsmatch där man får smäll efter smäll och så någonstans ska man orka ställa sig upp och slå tillbaks. Mycket av planeringen handlar om att se till att man har energin för att klara det.
Hur förbereder du dig inför de tävlingarna?
– Jag försöker undvika krångel och väl på plats spara så mycket energi jag kan fram till att tävlingen drar igång.
Du hade ju ett stort släpp med Adidas under British Open i fjol. Är inte det en typisk sådan grej som tar energi?
– Både och. Jag tycker sådant är väldigt roligt. Så kanske att andra spelare hade känt att de absolut inte vill göra något sådant en majorvecka, men för min egen del blev det en morot. Efter att jag hade gått fem slag över par den första dagen så kände jag bara “nu har vi jobbat med de här kläderna i två år och så ska jag missa cutten, det går ju inte”. Jag bestämde mig bara för att klara cutten och på något sätt synas även under helgen. Det var så mycket folk där som jobbat med detta och efter den dåliga starten ville jag verkligen göra det för dem.
Hur upplevde du den typen av press? Man brukar ju tala om inre och yttre motivation, och detta var väldigt mycket yttre.
–  Jag tycker det är jättekul med yttre press om man vet hur man ska hantera den. Det kan ju också vara skitjobbigt när man känner att den blir överväldigande. Men den här gången tänkte jag bara att alla inblandade ville att det skulle gå bra, energin var väldigt positiv och dessutom visste jag att ingen skulle bli sur, arg eller bryta något kontrakt bara för att jag misslyckades.
Blir det någon liknande release i år?
– Under Chevron Championship bär jag Adidas nya kläder, precis som Ludvig Åberg gjorde under Masters. Det är flera riktigt coola plagg, och jag tycker dessutom att det är kul med den här typen av snackisar som handlar om mer än birdies och bogeys.
– Det ska bli grymt kul!