Bollarna var verkliga dyrgripar och kostade ofta tre gånger så mycket som en klubba. Produktionen medförde även allvarliga hälsorisker. Ångan var giftig, så de som tillverkade bollarna förstörde sina lungor och blev sällan över 40 år gamla. Nackdelarna var även spelmässigt många. De gick lätt sönder, påverkades mycket av fukt och höll i regel inte mer än en golfrond. Med ett bra slag kunde skickliga spelare få fjäderbollarna att flyga 170-180 meter, vilket kan jämföras med nästan det dubbla i dag.
Priset på bollarna var säkert också ett av de huvudsakliga skälen till att utövarna var få. Vi talar om den skotska societeten, som sannolikt inte överskred 2000 personer, fördelade på 15-20 golfsällskap.
Men utvecklingen gick fort och på 1840-talet skulle allt komma att ställas på sin ända; guttaperkabollen gjorde entré.
Detta var under en tid då mycket hände inom golfen. Old Tom Morris började på allvar utmana dåtidens bäste spelare Allan Robertson – både när det kom till spel och tillverkning av utrustning. Allan hade varit en av de mest prominenta tillverkarna av fjäderbollar, men när det började tillverkas bollar av det gummiliknande träslaget från Malaysia visade det sig snabbt att dessa både gick längre och höll bättre. Old Tom kunde inte låta bli att byta boll, och Allan kände sig sviken. Allan Robertson hade länge varit Old Toms mentor i golfbutiken i St Andrews, men efter detta kunde de inte försonas. Så Old Tom tog sitt pick och pack och flyttade till Prestwick.
Allan Robertson var under tiden han levde den självskrivna golfmästaren, så när han gick bort tyckte Old Tom att det var på sin plats att arrangera en tävling för att se vem som nu var bäst. Tävlingen hölls på Prestwicks 12-hålsbana och spelades över tre rundor. Den fick namnet The Open Championship, och i stort sett samtliga deltagare spelade med guttaperkabollen.
Till en början var bollarna bruna och helt släta, men snart upptäcktes att bollar med revor flög bättre och då började man förse bollarna med mönster redan från start.
Golfbollen hade fått sina första dimples.
Dimples var dock inte hjälp nog för Old Tom som trots hemmabana fick se sig slagen av Willie Park Senior.
Inledningsvis var det de tidigare fjäderbollstillverkarna som tog upp guttaperkabollen i sin produktion. Även någon enstaka klubbpro producerade bollar. Men mot slutet på 1800-talet tog företag från gummibranschen sig in på marknaden – bland annat Spalding & Brothers med sin ”The Vardon Flyer Ball” – och började ägna sig åt masstillverkning, vilket tillät spelets popularitet att snabbt växa.
Vi närmar oss år 1900 när nästa stora kliv tas
De amerikanska uppfinnarna Coburn Haskell och Bertram Work upptäckte att en boll med en kärna av lindade gummitrådar täckt av ett guttaperkahölje (senare balata) ytterligare förbättrade bollflykt och kontroll. Den nya bollen gynnade framför allt den vanliga spelaren och var en bidragande faktor till golfens starka tillväxt i USA. Det dröjde inte länge innan den nya konstruktionen kom att dominera marknaden.
Detta var också på en tid då bollens storlek kunde variera. Länge hade engelsktillverkade bollar haft en diameter på 1,62 tum medan de amerikanska låg på 1,68 tum. Det gjorde att de engelska kanske gick lite längre, men de amerikanska flög rakare. Sedan 1986 är det den amerikanska storleken som gäller.
Parallellt med massproduktionen av bollar fortsatte leverantörerna med sina projekt för de bättre spelarna. Dessa byggde på Haskellbollens principer. Skalet, som från början var av guttaperka eller balata, ersattes successivt av konstgjort gummi och den vätskefyllda kärnan ersattes av en solid ”studsboll” som gummibanden lindades kring. Efterhand fick man fram ett tåligare och tåligare skal. Bollmodellen var i första hand gjord för spelaren som sökte spinn och kontroll i närspelet, och som kunde tänka sig att offra ett par meter med drivern.
Under slutet av 60-talet tillverkade TopFlite en boll som hade en stor solid kärna täckt av ett plastskal av materialet Surlyn – den flög längre än någon annan boll tidigare gjort, vilket gjorde att golfbollar nu allt tydligare kunde delas upp i distance- och tourbollar.
TopFlites långtflygande modeller gjorde att USGA och R&A under 1970-talet införde nya reglementen. Diskussionerna känns igen från vår tid. Proffsen slog helt enkelt för långt. De nya reglerna gällde framförallt materialen, vilket fick tillverkarna att återigen rikta blicken mot nya områden. Fokus lades nu på de dimples som varit oförändrade sedan 1908. Man upptäckte att storlek, djup och mängd förändrade bollens egenskaper, och en stor uppsjö varianter lanserades av varje tillverkare.
Den stora revolutionen låg runt hörnet
Året är 2001, när Titleist under en PGA Tour-tävling i Las Vegas släpper den första Pro V1-modellen. Bollen var i tre delar och kombinerade det bästa av de båda världarna. Skalet gav spinn och kontroll i närspelet, medan kärna och mellanhölje gjorde att den flög lika långt som distance-bollarna.
Titleist Pro V1 var egentligen en kopia på ett patent som Spalding hade på sin Strata-serie. Callaway, som hade köpt alla Spaldings bollpatent, inledde en rättsprocess för att försöka lägga ned tillverkningen av Pro V1. Det hela landade till slut i en förlikning som innebar att bollen fick fortsätta tillverkas på ett något annorlunda sätt som inte inkräktade lika mycket på patentet.
Billy Andrade vann den där tävlingen i Las Vegas (Invensys Classic), en tävling där hela 47 spelare använde den nya bollen och sedan den dagen har Titleist Pro V1 varit den mest spelade golfbollen på världens proffstourer.
Drygt 20 år har gått sedan den dagen och åter förs nu diskussioner om att golfbollen flyger för långt, och att klassiska golfbanor blir irrelevanta eftersom duktiga spelare slår över de hinder som banarkitekten ritat in på banan.
Detta har lett till nya regler och restriktioner, men också att företagens utvecklingsavdelningar sannolikt åter en gång kikar på nya förbättringsområden.
Bara framtiden kan förtälja vad som händer härnäst.
